om än ditt svar på all min bön blev nej och åter nej.
För när jag skalv i nattens gråt, i ångest, oro, nöd,
då kom du med din fred och frid, så dyrköpt i din död.
Ja, det var stort att se ditt kors i nattens kamp och ve.
Mitt bröst fick andas ut igen, när jag din nöd fick se.
Det var ju du som en gång grät och bad i ångestsvett,
som bad att slippa, om det gick, den kalk vår synd berett.
Ja, Herre Jesus, det var du som blev så fegt förrådd,
av törnen krönt, som narr utklädd, av skarpa gissel flådd.
Och då de spikat fast dej hårt vid korset, ett av tre,
då var du bara kramp och kval och fruktansvärd att se.
De hånade och ropade: Messias, fräls dej själv!
Stig ner från korset eller kräv att änglar ger dej hjälp!
Men då, i denna avgrundsfurstens avgrundsdjupa natt
var du, Guds egen Son, av Gud utlämnad och utsatt.
Då var du övergiven helt och dömd på alla vis,
och ändå gav du rövarn löfte om ditt Paradis!
Du kungligt fri från hämndlust var vid plågoandars rad,
ja, ända in i dödens stund för bödlarna du bad.
Du Konung, Frälsningsfurste, som vid korset spikats fast,
å, aldrig livet segrat så, som då ditt hjärta brast!
När jorden skalv, så störtades den ondes borg i grus,
var skulle han nu gömma sej för påskens morgonljus?
Ja, när mitt spända sinne ser dej mitt i nattens nöd,
då byts min ångest mot den frid du köpte i din död.
Då vet jag att det finns en Gud och att han är min Far.
Om än fördold, så är han här. Och jag ska få hans svar.
Om än fördold, så är han här. Och jag ska få hans svar.
Du, Herre, är vår säkra pant, vår Morgonstjärna klar
från den som ingen här kan se, från himlaljusens Far.
Dej ser jag nu i tron och vet att målet närmar sej:
när detta hjärtas oro dör, då ska jag möta dej.
Inlägg
