Vän, i förödelsens stund

1. Vän, i förödelsens stund

när ditt inre av mörker betäckes,

när i ett avgrundsdjup

minne och aning förgå,

2. tanken famlar försagd

bland skuggestalter och irrbloss,

hjärtat ej sucka kan,

ögat ej gråta förmår;

3. när från din nattomtöcknade själ

eldvingarna falla,

och du till Intet, med skräck,

känner dig sjunka på nytt,

4. säg, vem räddar dig då?

vem är den vänliga ängel,

som åt ditt inre ger

ordning och skönhet igen,

5. bygger på nytt din störtade värld,

uppreser det fallna

altaret, tändande där

flamman med prästerlig hand?

6. Endast det mäktiga Väsen,

som först ur den eviga natten

kysste Serafen till liv,

solarna väckte till dans.

7. Endast det heliga Ord,

som ropte åt världarna: "Bliven!"

och i vars levande kraft

världarna röras ännu.

8. Därföre gläds, o vän,

och sjung i bedrövelsens mörker:

Natten är dagens mor,

Kaos är granne med Gud.

Text: Erik Johan Stagnelius