En gång vår jord den hedern haft

1. En gång vår jord den hedern haft
att bära Gudasonen,
som prunkar i allsmäktig kraft
på höga himlatronen.
Ack, tidvarv utan like,
då jorden som förbannad var
i hela trettitre år bar
Gud själv från himlens rike!

2. Det blotta mänskors andel är
att vara vandringsmänner,
ja, främmande och gäster här.
Den anstalten man känner.
Men hellre bör besinnas:
den över allt välsignade
fick här en färdkarls leverne.
Det lönar sig att minnas.

3. För att välsigna denna jord,
på vilken här vi vandra,
så färdas han, som är Guds ord,
en pilgrim som vi andra.
Förstummas, jordens makter!
Det obeskrivlig ära är
att själve Gud har vandrat här
i våra låga trakter.

4. Än såg man honom i en stad,
och än i lantbons bygder.
Han än på öppna fältet bad,
än gick han upp på höjder.
I båt man honom finner,
han var till sjöss, han var till lands.
Ack, vill du, kära själ, bli hans!
Du gränslöst mycket vinner.

5. Man råkade vår store Gud
på gator och landsvägar.
Han gick till folk på givet bud,
som andra mänskor plägar.
Han allehanda kranka
i tre år mottog mest var dag,
ack, Jesu hjärtas ömhetsdrag
går över mina tankar!

6. Men när han kunde blivit kvar
och haft sin ro odelat
i skötet hos sin Himlafar,
där intet honom felat,
vad skulle han på jorden?
I himlen mådde han ju väl,
men på vår jord blev han en träl.
Förklara mig de orden!

7. Jo, kära själ, det var för dig
och dina usla bröder,
för människor, för dig, för mig,
han vandrar, lider, blöder.
Det gör så gott i själen
att tänka på den vandraren,
som öppnat dörr till himmelen
för arme syndaträlen.

Text: Lars Linderot, bearb. A.H. 2013