O, jag ser min Faders hand

Här kommer en klassisk psalm om skapelse och frälsning. Den är skriven av August Storm, samme man som skrev Tack min Gud, för vad som varit.

Psalmen är egentligen inte en utpräglad sommarpsalm, men bilderna från skapelsen är klart "somriga". Henry Nordins melodi från 1961 lyfter texten och har ofta framförts i körsammanhang, om än den kanske inte slagit igenom riktigt som allsång. Vilket den mycket väl skulle kunna göra, för den är inte alls svår.

O, jag ser min Faders hand
i naturens under,
hör i vågens skvalp mot strand
och i åskans dunder
samma röst, vars allmaktsord
bragte himmel, hav och jord
fram ur tomma intet,
fram ur tomma intet.

Varje kryp i jordens stoft,
himlens stjärneskara,
skogens susning, blommans doft,
rymderna de klara,
alla vittnar: Gud är stor!
Ja, i skapelsen han bor,
stor som ingen annan,
stor som ingen annan.

Skyar, stjärnor, blommors prakt
kan dock inte frälsa.
Jord och hav har inte makt
att med frid oss hälsa.
Gud tog människogestalt,
dog på korset, löste allt
som av synden bundits,
som av synden bundits.

Att förlåtelse vi fått
och från synden tvagits,
att från död till liv vi gått,
till Guds hjärta dragits,
det är störst av allt vi sport
en allsmäktig Gud har gjort,
och förblir det största,
och förblir det största.