Svenska folk, du borde tacka

Lewi Pethrus har skrivit en "nationalsång" med både text och (storståtlig) melodi, som börjar just "Svenska folk, du borde tacka / Gud för landet han dig gav." Resten av första versen känns lite mindre självklar ("där en gång vi får vår grav"(?), "där en älskad mor oss lärde bedja trosfrisk barnabön"(?)), men andra versen är en pärla:

Han (Gud) med fulla händer givit
riklig bärgning åt vårt land.
Bröd från slätten, malm från bergen,
allt är gåvor av hans hand.
Mörkgrön skog och blomsterängar,
sommarsol på evig snö
är ju gåvor som han strödde
rikligt över land och sjö.

Och även sista versen som börjar:

Svenska folk, du borde tacka,
tacka Gud av all din själ...

Det är absolut sant! Tack, Gud, för Sverige!

Svensk nationaldag med finländsk nationalpoet

Runebergs fosterländska psalm "Bevara, Gud, vårt fosterland" är fin att få sjunga både nu och då. Tyvärr har kommittén bakom 1986 års psalmbok uteslutit de viktiga slutverserna istället för de obsoleta och både teologiskt och mänskligt orimliga verserna 2-4 (enligt 1937 års strofnumrering). Nu gör jag de i mitt tycke "rätta" uteslutningarna - så att sången i sin helhet blir en bön - och publicerar psalmtexten med endast någon mycket liten ändring i övrigt.

Bevara, Gud, vårt fosterland!
Håll över det din starkhets hand
och var dess hägn i strid som frid,
i sorgens som i glädjens tid.

Gud, skydda detta kära land,
från sjö till sjö, från strand till strand.
Sänk över det din milda vård,
som sommardagg på rosengård.

Välsigna varje trofast själ,
som önskar det av hjärtat väl,
men slå vart ondskans uppsåt ned,
som vill dess fall och stör dess fred.

Låt det få bli och vara ditt,
befolkat, tryggat, glatt och fritt,
på kärlek bördigt som på råd
och uppfyllt av din Andes nåd.

Du hjälpte det ur mörker opp
liksom en blomma ur sin knopp,
så låt det ock till tidens slut
uti ditt ljus få vecklas ut.

Det ljuset är ditt helga ord,
en sol för himmel och för jord.
Giv att det klart här lysa må
och aldrig mer ifrån oss gå.

Text: Johan Ludvig Runeberg

Harry Martinsons sommarpsalm, då?

"De blomster som i marken bor / kan själen aldrig glömma" med melodi av Erland von Koch (lever han än?) som komponerade Anna-Karins och min bröllopsmarsch. Och med text av Harry M. Är inte det en sommarpsalm att tipsa om?

Jag tycker inte det. Men det beror inte på att jag anser dess teologiska lödighet alltför undermålig eller så - sommarpsalmer får gärna lysa av ren skapelseglädje - utan på att jag anser den vara en vinterpsalm!

En sommarpsalm jag sjunga må
i själens vinterdagar
och låta tungsint tanke gå
och mana sommarns hagar
att träda fram till sinnets stöd
i vinterns långa själanöd...

Slut citat, jag har nog redan överskridit citaträtten med flera procent.

Hur som helst - även om Martinson talar om vintern som ett själstillstånd tycker jag nog att psalmen passar bättre en grå november- eller januarisöndag. Faktiskt. Men jag har ännu inte hört någon som varit djärv nog att föreslå den då...

Fler sommarpsalmer

Den blomstertid nu kommer

En vänlig grönskas rika dräkt

I denna ljuva sommartid

Över berg och dal som en mjuk koral

Guds Lamm, hör, hela jorden

Följande sommarpsalm hör absolut till Rutströms härligaste texter. Den är här något bearbetad av bloggägaren men det dråpliga uttryckssättet är absolut Rutströms eget.

VID EN HÄLSOBRUNN

Guds Lamm, hör, hela jorden
vill hedra din person!
Din kyrka sjunger orden
i Andens kraft och ton,
med fågelskarors kvitter
är hela rymden full,
och tusen blomsters glitter
betäcker jordens mull.

Du själv är hälsobrunnen,
där livets flod upprann -
dess make är ej funnen,
kom, drick här alle man!
Ja, här bemöts vi lika
till hälsa för var själ,
kom fattiga och rika
och må här evigt väl!

Anders Carl Rutström, bearb. A.H.