Välsigna, gode Gud

Välsigna, gode Gud,
regering, folk och land,
och sträck din milda allmaktshand
ut över slott och hydda!
Ge enighet och fred,
oss i din fruktan stärk,
välsigna våra händers verk
och våra hem beskydda.
Ge tålamod, ge kämpamod
i motgång och i fara,
ge alla kraft att liv och blod
för allmänt väl ej spara.
Vår Skapare, så vis och god,
ditt eget verk bevara!

Lovsjung vår Herres nåd och makt

Alt. koral:


1. Lovsjung vår Herres nåd och makt!
Nu spiran, som profeten sagt,
har kommit ifrån Juda.
Nu erbjuds världen Herrens fred,
ty fridens Furste stiger ned
att frid på jorden bjuda.
I Betlehem, i Davids hus,
går upp ett stort, ett härligt ljus
för alla folk och tider,
och sanning, nåd och salighet
det över tid och evighet
på milda strålar sprider.

2. Den växer, dold för världens larm,
den starke segerhjältens arm,
som Israel förlossar.
Den nalkas, trygg för våldets hot,
den ljuvlige budbärarns fot,
som ormens huvud krossar.
Och i den låga krubban gömt,
så gudarent, så mänskoömt,
det hjärta börjat klappa,
som vittna skall att Gud är god,
och offra vill sitt eget blod
att ingen själ borttappa.

3. Dej kläd i helighetens skrud,
o Sion, låt din harpas ljud
nu klinga när och fjärran!
Brist ut och sjung, du Kristi brud:
Min ande fröjdar sig i Gud,
mitt hjärta prisar Herran.
Han kungjort har för oss sitt råd,
hans sanning, evig som hans nåd,
han hit med Sonen sände.
Han öppnat har för oss sin famn,
hans lov skall vara som hans namn
allt intill världens ände.

Text: Johan Olof Wallin 1819 (40 år), bearb. A.H. 2013
Musik. Strassbur 1525, ngt bearb. 2013, alt. koral från Dalarna,  upptagen eller möjligen komponerad av kh Johan Gabrielsson (1846-1924) i Siljansnäs, där han införde melodin, "varvid han gick i kyrkans mittgång och dirigerade och övad in melodin." Melodin sjöngs varje julmorgon i Siljansnäs kyrka så länge psalmen var kvar i psalmboken (till 1986).

Till honom, vars nåd var morgon är ny

1. Till honom, vars nåd var morgon är ny,
jag morgonens offer vill bära.
De dagar som kommer, de dagar som flyr
förkunnar hur han är oss nära,
som efter sitt råd
oss leder i nåd
och sist oss upptager med ära.

2. Hjälp lovar han dem som arbetar och ber,
och löftet han aldrig skall rygga.
Om han ej välsignar, förgäves ock de
skall pusta och plöja och bygga.
På jorden vår flit!
Till himlen vår lit!
Se, det gör oss glada och trygga.

3. Men må vi, då Herren vår nödtorft oss ger,
vårt bröst för de arma ej sluta,
och vad han av nåd förlänar oss mer
med måtta och tacksamhet njuta,
mot honom, som blid
i prövningens tid
oss ej från sin famn skall förskjuta.

4. Och aldrig är natten så mörk och så lång
att inte en morgon sig nalkar,
och aldrig är dagen så het, att en gång
den sig ej i aftonen svalkar.
Till himmelen då
skall tackoffret gå,
likt ångans från blommornas kalkar.

5. Jag vet vem som föder var fågel i skyn
och kläder på marken var lilja,
och lämnar mig trygg åt hans milda försyn,
och säger: ske, Fader, din vilja!
Ej lust eller nöd,
ej liv eller död
mig då från hans kärlek skall skilja.

Vem hör jag väl till?

1. Vem hör jag väl till?
Åt Herren jag vill
mig giva i nöd,
mig giva i glädje,
i liv och i död.
Mig, vart han än går,
av nåd han tillstädje
att följa sitt spår!

2. Mig sökte hans blick,
fast vilse jag gick;
mig har han ej dömt
för alla de gånger
jag honom förglömt.
Han känner min brist,
men också min ånger,
och hjälper mig visst.

3. Du saliga tro!
Du heliga ro!
Du himmelska tröst,
den enda som gäller
för sargade bröst!
För Medlarens skull
den Evige fäller
ej trädet omkull.

4. Han låtit det stå,
men frukter därpå
han år ifrån år
förgäves dock spanar.
Ack! lika det står
så ofruktbart torrt -
nu döden han manar
att hugga det bort.

5. Då hörs där en röst
av mildhet och tröst;
till tronen den går
och nåden förlänger
kanhända ett år.
Den rösten är din,
o Jesus! den tränger
så djupt hos mig in.

6. Dig hör jag nu till,
dig, Herre, som vill
ej syndarens död,
men att han sig vänder
till dig i sin nöd,
ja, lämnar sig hel
och av dina händer
får motta sin del!

Vad äger jag här

FÖRTRÖSTAN

1. Vad äger jag här,
som du ej beskär
från början till slut
av lyckan och livet?
Vad sådde jag ut
och bärgade in,
som du icke givit?
Blott synden är min!

2. Ett ömkansvärt arv!
Den ringaste sparv
som, lydig din lag,
dig lovar i ljuset
är bättre en jag.
Han fyller sitt kall,
då jag här i gruset
begråter mitt fall.

3. Dock nådigt med mig
som suckar till dig
du än har fördrag, 
o Fader! så länge
det heter i dag.
Till dig ock min röst
lovsjungande tränge,
o Herre, min tröst!

4. I dag står jag opp
till bättring och hopp,
då för mig jag ser
båd´ döden och livet -
behöver jag mer?
Vad människan vill,
det blir henne givet,
det hör henne till.

5. Du eviga liv!
Min egendom bliv,
mitt val och mitt väl!
Jag då ej begraver
i stoftet min själ;
men tänker så glad,
att här jag ej haver
en varaktig stad.

6. I Frälsarens spår
jag bedjande går
här nere tid,
och sen får jag fara
till hemmet i frid.
Här är jag en gäst;
hos Herren att vara
är bättre, ja, bäst!

Sista väckelseropet

BOT- OCH BÖNEPSALM

1. O syndare arme, som farit så vill
allt genom den villande världen!
Du farit, som vore en Gud icke till.
Men snart är det slut på den färden.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

2. Du var ock bland dem, som i morgonens stund
till Jesus föräldrarna förde;
dig skedde ock ordet av Frälsarens mun,
att himmelen dig ock tillhörde.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

3. Du var ock bland dem som vid altarets rund
med ljuvliga tårar nedföllo
och gåvo, i kärlekens nya förbund,
ett löfte, som alla ej höllo.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

4. Nu är du det barnet, som glömde sin ed
och följde osaliga strömmen.
Den porten var vid och den vägen var bred,
men livet har farit som drömmen.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

5. Nu är du det trädet som, gagnlöst och torrt,
den Högste beslutat nedhugga.
Din tid har du ståndat, och den var ej kort,
men tiden är flydd som en skugga.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

6. Det ligger bakom dig en tigande rymd,
i den tala synderna bara;
framom dig en annan, av dimmorna skymd,
blott domedags blixtar där fara.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

7. Finns nåd ej i himmel och råd ej på jord?
Vart vill du dig, törs du dig vända,
att du ock må höra och fatta ett ord,
som kan till hugsvalelse lända?
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

8. Det ordet allena till människan bär
all nåd och allt råd och all hälsa,
att Jesus är kommen som människa här,
oss syndare arma att frälsa.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

9. Till världen var Skaparens kärlek så stor
att Sonen, den ende, han sände,
på det att envar, som på honom nu tror,
skall icke förgås i elände.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

10. Så lyft nu i tron, ur den djupaste nöd,
båd´ bedjande hjärta och händer
till honom som icke vill syndarens död,
men endast att han sig omvänder.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

11. Ty den, som för alla har bedit och blött,
han lade ock på sig din smärta,
och den, som för alla har lidit och dött,
han bar ock din skuld på sitt hjärta.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

12. Till honom ditt hjärta sig slute i ro,
ditt öga förtröstande blicke!
Han säger ännu: du är frälst av din tro,
men synda blott härefter icke!
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

13. Dig bättra, och om du ej mera förmår,
så varna de andra som fela,
ja, säg dem att synden gör sådana sår,
som ingen på jorden kan hela!
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

14. Och äger du sparad en överloppsskärv,
du den i välsignelse vände!
Räck hjälp åt de unga i brist och fördärv,
de gamla i nöd och elände!
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

15. Så luta dig ödmjuk till Frälsarens bröst,
om än ej så trygg som Johannes,
likväl med botfärdige syndarens tröst,
på korset hans bävande grannes.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

16. Din tro han upptager, om än den är svag,
din arvedel skall han förvara,
och säga, när dödstimman slår: du i dag
med mig skall i paradis vara.
Gud hjälpe dig, hjälpe oss alla!

Bön om förbarmande

(ur predikan "Otrons självfördömelse")

1. Till jorden böjd, o mödans slav,
du gräver efter gods och gull.
Vad gräver du? Din egen grav.
Vad får du? Trenne skovlar mull.
Gud över dig förbarme sig!

2. Du jagar utan rast och sans,
du stolte, efter ärans bild.
Vad skall du känna i dess glans?
Ditt hjärta tomt, din ro förspilld.
Gud över dig förbarme sig!

3. Du ilar, sinnlighetens träl,
att tömma nöjets bägare:
Vad finner du på bottnen väl?
Blott ånger, blygd och vämjelse.
Gud över dig förbarme sig!

4. Ack, mänskobarn, hur leker du
med liv och död och evighet!
Du bort från jorden måste ju,
men vägen ej till himlen vet!
Gud över dig förbarme sig!

5. Och se, han kommer med en hast
den dag, som ibland alla dar
är viktigast, förskräckligast,
då Herrens dom blir uppenbar.
Gud över dig förbarme sig!

6. Han kommer både viss och snar,
den dag, då var och en skall få
allt efter som han handlat har.
Hur vill du, syndare, bestå?
Gud över dig förbarme sig.

7. Ditt liv, till denna stund förlängt,
tar slut, ja, kanske nästa stund.
"Vad har du gjort? Vad har du tänkt?"
det ropar då ur hjärtats grund.
Gud över dig förbarme sig!

8. Du ser framför dig liv och död:
i dag, i dag ditt val bestäm!
Och tacka Gud, vars nåd dig bjöd,
att än få välja mellan dem!
Gud över dig förbarme sig!

9. Ja, Herre Gud, min tid är kort,
hjälp att till dig jag vänder om,
förrän jag går den vägen bort, 
där ingen dödlig återkom!
Gud över mig förbarme sig!

10. Styrk du min svaga tro, och rör
mitt kalla hjärta så, att jag
besinnar vad min frid tillhör,
besinnar det i dag, i dag!
Gud, över mig förbarma dig!

Här är fruktan. Tanken famlar

1. Här är fruktan. Tanken famlar
mot en tid för ögat skymd,
vet ej vilka moln sig samlar
kring dess obekanta rymd.
Led oss, Jesus, stöd och värna,
lys oss, klara morgonstjärna,
på vår dunkla vandringsstig
fram till målet, hem till dig.

2. Här är väntan. Hjärtat brinner
av begär som flammar högt,
söker vad det icke finner,
finner vad det icke sökt.
Lär oss, Jesus, att oss nöja
med din nåd och hoppet höja
mot den evighet, där först
stillad blir vår sällhetstörst.

Text: Johan Olof Wallin, bearb. A.H. 2012
Muaik: Jacob Hintze 1678 (56 år)

Våra stunder ila

1. Våra stunder ila
till sin tysta hamn.
Låt oss få vår vila,
Jesus, i din famn,
och, till målet komna,
somna
i ditt dyra namn.


2. Dina änglar skicka
till den bädd där vi
heta kalken dricka,
att de stå oss bi,
och ur tunga banden
anden
lösa evigt fri.


3. Snart får den sej svalka
efter stridens kvalm,
till Guds tron sej nalka,
krönt av segerns palm,
och med själ och tunga
sjunga
livets morgonpsalm!

Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. 2012

Vem hör jag nu till?

1. Vem hör jag nu till?
Åt Herren jag vill
mig giva i nöd,
mig giva i glädje,
i liv och i död.
Mig, vart han än går,
av nåd han tillstädje
att följa sitt spår!


2. Mig sökte hans blick,
fast vilse jag gick;
mig har han ej dömt
för alla de gånger
jag honom förglömt.
Han känner min brist
men också min ånger
och hjälper mig visst.


3. Du saliga ro!
Du heliga tro!
Du himmelska tröst,
du enda, som gäller
för sargade bröst!
För medlarens skull
den evige fäller
ej trädet omkull.


4. Han låtit det stå,
men frukter därpå
han år ifrån år
förgäves dock spanar.
Ack, alltjämt det står
ofruktbart och torrt -
nu döden han manar
att hugga det bort.


5. Då hörs det en röst
av mildhet och tröst;
till tronen den går
och nåden förlänger
kanske än ett år.
Den rösten är din,
o Jesus, den tränger
så djupt hos mig in.


6. Dig höre jag till,
dig, Herre, som vill
ej syndarens död,
men att han sig vänder
till dig i sin nöd,
dig giver sig hel
och av dina händer
får sedan sin del!


Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2012

Gud säg vad jag ser

1. Gud, säg vad jag ser,
som du inte ger
från början till slut
av lyckan och livet?
Vad sådde jag ut
och bärgade in,
som du icke givit?
Blott synden är min.


2. Ett ömkansvärt arv!
Den ringaste sparv,
som, lydig din lag,
dig lovar i ljuset
är bättre än jag.
Han fyller sitt kall,
då jag här i gruset
begråter mitt fall.


3. Dock nådigt med mig,
som suckar till dig,
du än har fördrag,
o Fader, så länge
det heter i dag!
Till dig ock min röst
lovsjungande tränge,
o Herre, min tröst!


4. I dag står jag opp
till bättring och hopp,
då för mig jag ser
båd´ döden och livet.
Behöver jag mer?
Vad människan vill,
det blir henne givet,
det hör henne till.


5. Du eviga liv,
min egendom bliv,
mitt val och mitt väl!
Jag då ej begraver
i stoftet min själ,
men tillbeder glad,
fast här jag ej haver
en varaktig stad.


6. I Frälsarens spår
jag bedjande går
här nere en tid,
och sen får jag fara
till hemmet i frid.
Här är jag en gäst;
hos Herren att vara
är bättre, ja, bäst!


Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2012

Timlig lyckas vansklighet

Timlig lyckas vansklighet (Lukas 12)


1. Det var en man vars giriga håg
ej aktade svett och möda,
allenast han vart ögonblick såg
sitt gods förökas och flöda.
Hans borg blev full
av silver och gull,
hans lador ej rymde hans gröda.


2. Han sade då med innerlig fröjd:
"Min levnads ro jag tillagar,
jag äta må och dricka förnöjd
och leva som mig behagar:
i många år
mitt goda förslår
till glädje och goda dagar."


3. Men Herren bjöd: "Du dåre, i natt
du samlas till dina fäder,
ditt överflöd, din hopade skatt
ej mer dig båtar och gläder.
Och dåren föll;
ej mer han behöll
än fyra multnande bräder.


4. Så har det gått, så skall det ock gå,
besinnen det, unga och gamla.
En timlig lott kan icke bestå,
en jordisk hydda skall ramla.
Ack, lären här 
hur vanskligt det är
att bättre skatter ej samla!


5. För föda, dryck och klädernas ans
vad är att I sörjen och bäven?
Nej, kristna! först Guds rike och hans
rättfärdighet eftersträven!
I himlen, där 
vår rikedom är,
där vare vårt hjärta även!


6. Och han, som där oss ämnar ett arv,
det ingen från oss kan skilja,
ja, han som när den ringaste sparv
och kläder den minsta lilja,
sitt bröd oss ger
att dela med fler
allt efter sin nådiga vilja.


Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2012

Var är den Vän

1. Var är den Vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker.
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärtat brinner.

2. Jag ser hans spår varhelst en kraft sej röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer,
och i den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.

3. Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Text: J O Wallin 1818

Musik: Alice Tegnér

Till härlighetens land igen

En härlig gammal psalm på Kristi Himmelsfärds dag. Tillsammans med "Halleluja, sjung om Jesus" är den ett "måste" vid gökottefirandet. (Varför skrivs det inte fler "gökottepsalmer" egentligen?).

Johan Olof Wallin skrev psalmen i en anda av påtaglig hinsideslängtan, men försummar fördenskull inte att "akta på sitt kall" i väntan på Jesus återkomst.

Till härlighetens land igen
jag ser dig, Jesus, fara.
Men jag på jorden måste än
en gäst och främling vara.
Långt från mitt hem jag vandrar här,
mitt sällskap sorg och möda är.

Långt från min Faders hus jag går,
ack Herre, huru länge?
Men dit mitt öga inte når,
mitt hjärtas bön sig tränger,
den outsäglig, innerlig
skall dela skyn och hinna dig.

En skymt jag då i tron får se
utav det goda landet,
där du från mig ej skiljes mer,
där löst ur syndabandet
bland helgonen jag, fri och glad,
får bo i levande Guds stad.

Där uppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta.
Där uppe är min högsta skatt,
dit söker sig mitt hjärta,
till himlen och min Frälsare,
till glädjen världen ej kan ge.

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.

Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen.
Du honom lovat föra
till glädje och odödlighet
uti din Faders härlighet.