Gud säg vad jag ser

1. Gud, säg vad jag ser,
som du inte ger
från början till slut
av lyckan och livet?
Vad sådde jag ut
och bärgade in,
som du icke givit?
Blott synden är min.


2. Ett ömkansvärt arv!
Den ringaste sparv,
som, lydig din lag,
dig lovar i ljuset
är bättre än jag.
Han fyller sitt kall,
då jag här i gruset
begråter mitt fall.


3. Dock nådigt med mig,
som suckar till dig,
du än har fördrag,
o Fader, så länge
det heter i dag!
Till dig ock min röst
lovsjungande tränge,
o Herre, min tröst!


4. I dag står jag opp
till bättring och hopp,
då för mig jag ser
båd´ döden och livet.
Behöver jag mer?
Vad människan vill,
det blir henne givet,
det hör henne till.


5. Du eviga liv,
min egendom bliv,
mitt val och mitt väl!
Jag då ej begraver
i stoftet min själ,
men tillbeder glad,
fast här jag ej haver
en varaktig stad.


6. I Frälsarens spår
jag bedjande går
här nere en tid,
och sen får jag fara
till hemmet i frid.
Här är jag en gäst;
hos Herren att vara
är bättre, ja, bäst!


Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2012

Var är den Vän

1. Var är den Vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker.
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärtat brinner.

2. Jag ser hans spår varhelst en kraft sej röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer,
och i den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.

3. Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Text: J O Wallin 1818

Musik: Alice Tegnér

Jag ser hans spår

En förbisedd sommarpsalm är Wallins:

Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer.
Utu den suck jag drar, den luft jag andas,
hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar;
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mig hugsvala.

Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Sången ska helst sjungas på Alice Tegnérs fina melodi (som tyvärr inte kom in i koralboken).

Till härlighetens land igen

En härlig gammal psalm på Kristi Himmelsfärds dag. Tillsammans med "Halleluja, sjung om Jesus" är den ett "måste" vid gökottefirandet. (Varför skrivs det inte fler "gökottepsalmer" egentligen?).

Johan Olof Wallin skrev psalmen i en anda av påtaglig hinsideslängtan, men försummar fördenskull inte att "akta på sitt kall" i väntan på Jesus återkomst.

Till härlighetens land igen
jag ser dig, Jesus, fara.
Men jag på jorden måste än
en gäst och främling vara.
Långt från mitt hem jag vandrar här,
mitt sällskap sorg och möda är.

Långt från min Faders hus jag går,
ack Herre, huru länge?
Men dit mitt öga inte når,
mitt hjärtas bön sig tränger,
den outsäglig, innerlig
skall dela skyn och hinna dig.

En skymt jag då i tron får se
utav det goda landet,
där du från mig ej skiljes mer,
där löst ur syndabandet
bland helgonen jag, fri och glad,
får bo i levande Guds stad.

Där uppe är det ingen natt
och ingen gråt och smärta.
Där uppe är min högsta skatt,
dit söker sig mitt hjärta,
till himlen och min Frälsare,
till glädjen världen ej kan ge.

Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.

Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen.
Du honom lovat föra
till glädje och odödlighet
uti din Faders härlighet.