Jag har en vän, så kärleksfull och tålig

Jag har en vän, så kärleksfull och tålig,
av alla vänner han mej älskar mest,
och lika varmt, när jag är kall och dålig.
Av alla vänner denne vän är bäst.

1. Han har min kropp och själ så dyrt förlossat
ifrån förbannelse och synd och död.
Den gamle ormens huvud har han krossat,
befriat mej från syndafallets nöd.
Jag har en vän...

2. Fast Adams fall i varje lem jag känner
är allting återställt av Kvinnans Säd.
Fast syndens gift i samvetet mej bränner,
mitt skuldebrev är fäst vid korsets träd.
Jag har en vän...

3. Så är jag friköpt. Ingen dom mej fäller,
för min försvarare är Jesus Krist.
Hans död och blod långt mer än synden gäller,
hans liv och renhet skyler all min brist.
Jag har en vän...

4. Ja, min rättfärdighet däruppe sitter
på Faderns högra hand, på himlens tron,
och fienden, fast ondskefull och bitter
kan inte rubba den i minsta mån!
Halleluja! Jag därför nu vill sjunga:
lov, ära, pris ske dej, o Jesus Krist,
till dess i himlen med förklarad tunga
jag prisar dej med helgonen till sist.

I en djup, oändlig skog

Till Carl Olof Rosenius genialaste texter hör följande sång. Den har tyvärr ofta blivit styvmoderligt behandlad vid sångboksrevideringar och har inte tagits med i psalmboken. Men i Kyrkovisor från 1960 togs den med vid sidan av Anders Frostensons och Britt G Hallqvists då nyskrivna texter. Och det var den värd. Det är en sång för både barn och vuxna, med samma grundläggande teologi som t.ex. roseniuspsalmen Ängsliga hjärta.

Läs sången! Eller sjung den till Oscar Ahnfelts mysiga melodi.

I en djup, oändlig skog,
svart av moln, där åskan slog,
gick ett litet barn en gång
dagen lång,

ja, den dagen var så lång,
himlen mörk och skogen trång,
barnet i sin ensamhet
gick och grät,

grät och tänkte: aldrig mer
jag min faders boning ser,
här i mörker, köld och nöd
blir jag död.

Just då så förtvivlat var
molnen vek, och solen klar
glänste fram - och i dess ljus
faderns hus!

Allt var nu på stunden gott,
allt stod nu som förr det stått,
samma hem och samme far,
allt var kvar!

Så, Guds barn, går ofta du
djupt i mörker, kanske nu,
vet ej vart du kommen är,
vart det bär.

Men så visst som Gud är kvar
och en evigt trofast far,
skall du än få ljus och tröst
vid hans bröst.

Text: Carl Olof Rosenius