Kristi förklaring så livligt avmålar

1. Kristi förklaring så livligt avmålar
eviga glädjen därovan hos Gud,
glansen i vilken Guds paradis prålar,
himmelska staden i hela dess skrud.

2. Här på vårt Tabor sågs Frälsaren skina
ansikte, kläder, allt strålar av ljus!
Helgon förlösta från tåredals pina
ser samma syn i Guds himmelska hus.

3. Som Kristi kropp härligt lyste och blänkte,
så ska du skimra, Guds barn och Guds vän!
Ack, om vår värld på den klarheten tänkte,
visst kom den då till sin Herre igen!

4. Moses, Elias och tre Jesu vänner
råkas på Tabor tillsammans i fröjd.
O, utan möda jag här igenkänner
helgonsällskapet i himmelens höjd!

5. Vem kan väl fullständigt glädjen beskriva,
den, att de frälsta får träffa varann?
Gud! vilken uppmuntran skall det ej bliva,
möta ditt samlade folk i ditt land!

6. Hänryckt i försmak av eviga livet,
Petrus förgäter han var på vår jord.
Hur blir det då, när oss en gång blir givet
sitta vid himlens fullrågade bord?

7. Ack, den som saligt har flyttat från jorden
den som i himmelen inkomma fått,
full av förvåning kan nyttja de orden:
Här att få vara, o Herre, är gott!

8. Molnskyn ur vilken den helige hördes,
Moses, Elias, alltsammans försvann,
akten tog slut som på Tabor uppfördes
och hade skildrat de levandes land.

9. Känner då ingen det vattnas i munnen
efter den dagen, då världen blir ny?
Själ, låt dig vinna, och var sedan vunnen,
fly ifrån Babel, jag råder dig: fly!

10. Håll mot varandra Guds rike och världen,
himmelens klarhet och samvetets kval,
är det väl skäl att nu utvälja flärden,
så du har eviga fröjden i val?

11. Blygs att slå ner dina pålar i jorden,
när dig står eviga hyddor i båd!
Hör! du är bjuden till himmelska borden,
skäms att försmå en så högtidlig nåd!

12. Väldiga själar skall inta Guds rike,
kamp måste till, om du tänkt gå dit in!
Härskande syndalust, världskärlek vike,
annars blir aldrig Guds salighet din!

13. Sörj för din frälsning med bävan och fruktan,
bär som på händer din dyrbara själ!
Lyd som ett barn Andens dagliga tuktan,
kämpa god kamp för ditt eviga väl!

14. En gång skall då din förklaringsdag dagas,
då du skall lysa till själ och till kropp.
Aldrig från stråten dig tillåt att dragas,
löp på din bana, fullborda ditt lopp!

Text: Lars Linderot, ngt bearb. A.H. 27/8 2014

En gång vår jord den hedern haft

1. En gång vår jord den hedern haft
att bära Gudasonen,
som prunkar i allsmäktig kraft
på höga himlatronen.
Ack, tidvarv utan like,
då jorden som förbannad var
i hela trettitre år bar
Gud själv från himlens rike!

2. Det blotta mänskors andel är
att vara vandringsmänner,
ja, främmande och gäster här.
Den anstalten man känner.
Men hellre bör besinnas:
den över allt välsignade
fick här en färdkarls leverne.
Det lönar sig att minnas.

3. För att välsigna denna jord,
på vilken här vi vandra,
så färdas han, som är Guds ord,
en pilgrim som vi andra.
Förstummas, jordens makter!
Det obeskrivlig ära är
att själve Gud har vandrat här
i våra låga trakter.

4. Än såg man honom i en stad,
och än i lantbons bygder.
Han än på öppna fältet bad,
än gick han upp på höjder.
I båt man honom finner,
han var till sjöss, han var till lands.
Ack, vill du, kära själ, bli hans!
Du gränslöst mycket vinner.

5. Man råkade vår store Gud
på gator och landsvägar.
Han gick till folk på givet bud,
som andra mänskor plägar.
Han allehanda kranka
i tre år mottog mest var dag,
ack, Jesu hjärtas ömhetsdrag
går över mina tankar!

6. Men när han kunde blivit kvar
och haft sin ro odelat
i skötet hos sin Himlafar,
där intet honom felat,
vad skulle han på jorden?
I himlen mådde han ju väl,
men på vår jord blev han en träl.
Förklara mig de orden!

7. Jo, kära själ, det var för dig
och dina usla bröder,
för människor, för dig, för mig,
han vandrar, lider, blöder.
Det gör så gott i själen
att tänka på den vandraren,
som öppnat dörr till himmelen
för arme syndaträlen.

Text: Lars Linderot, bearb. A.H. 2013

Nu lystra, mänskoskara

1. Nu lystra, mänskoskara,
och hör Guds frälsningsord!
Ett barn Gud velat vara
och fostras på vår jord.
Guds Son får far och mor,
i mänskofamn han bäres,
han diar, växer, näres.
Den händelsen är stor.

2. Märk hur han går i lydnad
ibland föräldrarna,
som förr i gudaprydnad
bott högt bland änglarna.
Vår Herre lär sig gå
och talets första grunder,
o hemlighet, o under
som tål att tänka på!

3. Än mer här bör besinnas:
I sina unga dar,
när själar skulle vinnas,
Guds Son arbetat har.
Han kallas timmerman;
det handaverk han lärde
som fosterfadern närde.
Tag ordet, om du kan!

4. Ack, vad vår Herre trälar
i mödsamt arbete
och sliter ont för själar,
vår käre Frälsare!
Han bättre kunde haft
än ge sig ut för fåren
i dagakarlsvillkoren.
Känn Kristi kärleks kraft!

5. Ni himlar, fröjda eder
och jubilera, jord!
Den höge pilt giv heder
som satt vid Josefs bord!
Ni unga och ni små:
er ålder han erfarit,
han späd och ung har varit.
Det bör till hjärtat gå.

Text: Lars Linderot, bearb. A.H. 2013