Kristus är uppstånden

1. Kristus är uppstånden, fröjda dej, min själ!
Kristus är uppstånden, nu är allting väl!
Dödad är nu döden, den har ingen makt,
ormens huvud krossat, såsom Herren sagt.
Sjung nu, medarvinge: Kristus lever än!
Ja, han är vår broder, Gud vår Far och vän.
"Kristus är uppstånden!", så är hälsningen,
dödad blev vår Jesus men stod upp igen.

2. Skynda dej, Maria, gå med hast åstad!

Säg att jag har segrat, så blir Petrus glad.

Tala om för honom att jag lever än,

än idag densamme, Jesus, Frälsaren.

Sjung nu, medarvinge...

3. Gå till mina bröder, säg dem en och var:
jag går till min Fader och till eder Far,

jag far upp till honom, min och eder Gud.

Tänk en sådan hälsning! Tänk, ett sådant bud!

Sjung nu, medarvinge... 

4. Sedan kommer Jesus, hälsar dem så ömt:

Frid jag ger er alla, nu är allting glömt.

Se och rör vid såren, som jag bär för er!

Ni med mej får leva, ty jag dör ej mer.

Sjung nu, medarvinge...

5. Nu må vi väl jubla, fira påsk med fröjd!

Stiga skall vår lovsång upp i himlens höjd.

Ty vårt påskalamm är Herren Jesus Krist,

ära vare honom, både först och sist!

Sjung nu, medarvinge...

1. Så skön en väg ej finns på jord

som när vi med varandra
till samme Herres hus och bord
i Andens enhet vandrar.
Så stort att få i samma tro
som syskon här på jorden bo 
och sedan evigt vara
i Herrens tempel klara!

2. En nåd det är att i vårt land
än kyrkans klockor ljuder!
Likt källor invid öknens rand
Guds gårdar svalka bjuder.
Där helgedomen öppen står,
dit folket upp till högtid går,
där grönskar fridens palmer,
där ljuder glädjens psalmer.

3. Fast Guds församling bristfull är
och ingen ren vi finner,
har Herren dock sin vingård kär
och sitt förbund i minne.
Med ord och Ande här han bor,
han frälsar alla dem som tror.
Han söker sina vänner
där man sin brist bekänner.

4. Din äran är, vår Herre huld,
för om du vakt ej hölle
och ej förläte all vår skuld
allt snart i spillror fölle.
Trots all vår synd och stora brist
har du, o Herre Jesus Krist,
dej inte från oss dragit,
ditt ljus ej från oss tagit.

5. Med dej vår kyrka väl består,
när hon med dej vill strida.
Av dej välsignelse hon får,
ej minst när hon får lida.
Oss alla lär i hennes famn
bekänna rätt ditt stora namn.
Från land och folk och rike
din Ande aldrig vike.

Text: Axel Fredrik Runstedt 1909, bearb. A.H. 6/4 2016 
(Britt G Hallqvists bearbetning, SvPs1986 nr 401, är bättre, men upphovsrättsskyddad).
Musik: David Wikander 1938, alt. Wolfgang Amadeus Mozart

Himlen är så ljuvligt blå

1. Himlen är så härligt blå, 
ljuvlig att få titta på!
Gyllne stjärnor ler och blinkar,
ja, det är som om de vinkar
//: oss från jorden upp till sej ://

2. Det var mitt i julens natt,
andra stjärnor lyste matt,
men så kom i natten kalla
en som överglänste alla,
//: som en liten stjärnesol ://

3. När den stjärnan ljus och blid
visat sej vid midnattstid,
tänkte de i österns rike
att en kung förutan like
//: hade fötts i Juda land ://.

4. Visa män från österland
drog igenom öknens sand
för att komma kungen nära,
fram till honom gåvor bära
//: och sin varma hyllning ge ://

5. De kom fram till Betlehem,
nära Davids barndomshem. 
Stjärnan hjälpte dem att finna
huset där en fattig kvinna
//: satt med barnet i sin famn ://

6. Stjärnan ledde visa män
fram till Jesus, Frälsaren.
Vi har också fått en stjärna,
om vi följer den så gärna
//: kommer vi till Jesus fram ://

7. Stjärnan som oss glada gör
och oss aldrig vilse för,
är Guds eget ord, det klara,
som han låtit uppenbara
//: till ett ledljus för vårt liv ://

Jag har den ädla kvinnan kär,

Alt. koral:


EN SÅNG OM DEN HELIGA KRISTNA KYRKAN (Upp. 12).


1. Jag har den ädla kvinnan kär, 
kan henne aldrig glömma.
Jag med mej bär vad hon mej lär,
vill henne högt berömma.
Hon är min vän,
och om jag än
bekymrad var
i olycksdar,
så bistår mej den sköna
med all den kärlek, trofasthet
jag alltid har fått röna.
Min själs behov hon vet.

2. En gyllne krona kvinnan bär,
tolv stjärnor kronan hyser.
Som solen hennes kläder är,
de när och fjärran lyser.
På månen så
ses kvinnan stå
i härlig skrud,
med glans från Gud,
men tärs av födslovärkar;
hon bär ju fram den höge Son
som evigt, väl att märka,
ska styra från sin tron.

3. Fast draken full av raseri
det barnet ville sluka,
så måste han besviken bli,
vad makt han än vill bruka,
för kvinnans Son
ryckts härifrån
i bästa skick,
och kvinnan fick
den stolta örnens vingar
och kunde ut i öknen fly,
dit Herren näring bringar
med nåd var morgon ny.

4. När draken vatten sprutade
och ville henne dränka,
vi såg hur väl det slutade:
Guds jord fick bistånd skänka.
Den kvinnan har
nu många barn,
som älskar Gud
och lytt hans bud,
om än de har fått lida,
och som har Jesu vittnesbörd.
Mot dem vill draken strida,
men kvinnans bön blir hörd.

A.H. 2016 efter Martin Luther 1535 och Johannes (Upp. 12)

Från himlen änglaskaran kom

1. Från himlen änglaskaran kom
som markens herdar talat om.
En ängel sa: Var inte rädd!
Ett barn är lagt i krubbans bädd

2. i Betlehem, i Davids stad,
- precis som Mika förutsa - 
er Frälsare det barnet är,
Messias, Herren själv är här!

3. Så gläds åt detta som nu skett,
att Gud med er har blivit ett!
Han fötts hos er med kött och blod,
en liten bror så varm och god.

4. Kan synd och död då segra mer?
Ni har ju nu Gud själv hos er.
Nu helvetet och satan gnyr,
den Gud som tjänar er de skyr.

5. Så sätt all tro och lit till den
som fötts åt er som Frälsaren!
Trots allt som vållar sorg och ve,
han aldrig er vill överge.

6. Han varje mänska handen räckt,
ni är ju nu med honom släkt!
Förmer än änglaliv är det,
så tacka Gud i evighet! 

Text: Martin Luther 1543 (60 år)