Ett kors, det är det sista trånga läger

1. Ett kors, det är det sista trånga läger

som himlens konung här på jorden äger.

Blott hat som stack och hån som bittert brände

fick han till vilobädd, som synd ej kände.

2. Nu vajar korsmärkt flagg mot himlens skyar

och över städers larm och tysta byar

mot tornens kors sig bryter aftonsolen

och korsets ära hörs från predikstolen.

3. De som därute skilda vägar vandrar

i kyrkans korsgång möter än varandra.

Och helga ord mot höga valven stiger,

som livet signar och till döden viger.

4. Ja, korset skiner över land och bölja,

och vem vill inte Jesu intåg följa

och svinga palmer kring den ende rene -

men vem vill vara Simon från Cyrene?

5. Det är så lätt att lägga kors på andra.

Det är så tungt att själv med korset vandra.

Men vill hans famn i kvällens frid du bida,

i middagshettan håll dig vid hans sida!

Text: Christian Richardt (1831-1892) övers. Gustav Thorsell (1887-1935), ngt bearb 2009

Musik: B Olsson ("Så tvår sig än en dag")

Långt lyser arvet

1. Långt lyser arvet som släktena samlat,

arvet av makt och av kunskap och gull.

Tungt har de släpat och strävat och famlat,

arvet sig ökat, tills skatten blev full.

Vem skall väl äga den? Ack, vad det strides

att av dess gods få det yppersta fatt!

Ack, vad det kämpas och blödes och lides!

Skiften, I bröder, som bröder er skatt!

2. Den som vill äga och samla och gömma

äger till sist blott förgängelsens mull.

Fåfängt om lycka hans hjärta må drömma:

vissnade löv blir hans samlade gull.

Dela och giv: de som dela och giva

vinna sitt arv till det skönaste pris.

Själva i givandet rikast de bliva.

Skiften, I bröder, på broderligt vis.

3. Han som kom hit från Guds härlighets rike

gav oss sitt arv intill yttersta skärv.

Vorden den ringaste tjänares like

vann han vårt släkte till evigt förvärv.

Bröder, I bröder till Människosonen,

smälten hos honom all hjärtanas is.

Delen så ut av de himmelska lånen,

skiften er arvslott på broderligt vis.

4. Arvet av nåd och rättfärdighet tagen,

delen det ut åt en hungrande värld.

Ut som hans skatteutdelare dragen;

själv skall han råda och leda er färd.

Delen, I himmelens arvingar alla,

tills på vår jord genom töcken och dis

paradis glimtar och skrankorna falla.
Skiften, I bröder, på broderligt vis.

Text: Gustav Jensen (1845-1922), övers. Oscar Mannström (1875-1938)

Musik: Richard Norén

Jag var den trampade vägen

1. Jag var den trampade vägen,
där såningsmannen god
gick fram, barmhärtig och trogen,
och sådde med tålamod.

2. De små, de många förhinder

förstörde sådden skön.

De borttog ordet ur hjärtat,

som fåglarna plockar frön.

3. Jag var den steniga marken,

jag hörde ordet glad,

men när det kostade smärta

jag snart mej den undanbad.

4. Ty hjärtat lät sej ej krossas

av Herrens heliga lag.

Blott ytligt ville det fröjdas

åt frälsningens klara dag.

5. Jag var det törniga snåret.

Vid ordets rikedom all

mitt hjärta ville sej dela

åt Kristus och Belial.

6. De tunga, jordiska sorger

och världslig lustas brand

förkvävde gyllene axet

som knoppats i hjärtats land.

7. Men du har ännu ej tröttnat,

du trogne såningsman!

Du kommer än till det hjärta

där du sådan otack fann.

8. Så ge mej nåd att behålla

din gåva, Herre god,

ta till mej ordet och bära

dess frukter i tålamod.

Text: Betty Ehrenborg-Posse (1818-1880), bearb. A.H. 2009 Musik: A.H.

Å, hjälp mej du som hjälpa kan

Å, hjälp mej du som hjälpa kan! 
Du ser ju hur jag strider! 
Mitt hjärta trött i tunga band 
helt hopplöst nu sej vrider. 
Mitt kval jag knappast kan få sagt; 
det onda fick så väldig makt,
en brand i bröstet svider.

Ja, hjälp mej du som hjälpa kan! 
Till dej min bön jag sänder.
Du stred ju själv och övervann,
du mörkrets makter känner.
Min nöd är stor, i natt min själ,
kom till mej du som vill mej väl,
då vet jag att det vänder! 

O store Gud