Gud säg vad jag ser

1. Gud, säg vad jag ser,
som du inte ger
från början till slut
av lyckan och livet?
Vad sådde jag ut
och bärgade in,
som du icke givit?
Blott synden är min.


2. Ett ömkansvärt arv!
Den ringaste sparv,
som, lydig din lag,
dig lovar i ljuset
är bättre än jag.
Han fyller sitt kall,
då jag här i gruset
begråter mitt fall.


3. Dock nådigt med mig,
som suckar till dig,
du än har fördrag,
o Fader, så länge
det heter i dag!
Till dig ock min röst
lovsjungande tränge,
o Herre, min tröst!


4. I dag står jag opp
till bättring och hopp,
då för mig jag ser
båd´ döden och livet.
Behöver jag mer?
Vad människan vill,
det blir henne givet,
det hör henne till.


5. Du eviga liv,
min egendom bliv,
mitt val och mitt väl!
Jag då ej begraver
i stoftet min själ,
men tillbeder glad,
fast här jag ej haver
en varaktig stad.


6. I Frälsarens spår
jag bedjande går
här nere en tid,
och sen får jag fara
till hemmet i frid.
Här är jag en gäst;
hos Herren att vara
är bättre, ja, bäst!


Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2012

Timlig lyckas vansklighet

Timlig lyckas vansklighet (Lukas 12)


1. Det var en man vars giriga håg
ej aktade svett och möda,
allenast han vart ögonblick såg
sitt gods förökas och flöda.
Hans borg blev full
av silver och gull,
hans lador ej rymde hans gröda.


2. Han sade då med innerlig fröjd:
"Min levnads ro jag tillagar,
jag äta må och dricka förnöjd
och leva som mig behagar:
i många år
mitt goda förslår
till glädje och goda dagar."


3. Men Herren bjöd: "Du dåre, i natt
du samlas till dina fäder,
ditt överflöd, din hopade skatt
ej mer dig båtar och gläder.
Och dåren föll;
ej mer han behöll
än fyra multnande bräder.


4. Så har det gått, så skall det ock gå,
besinnen det, unga och gamla.
En timlig lott kan icke bestå,
en jordisk hydda skall ramla.
Ack, lären här 
hur vanskligt det är
att bättre skatter ej samla!


5. För föda, dryck och klädernas ans
vad är att I sörjen och bäven?
Nej, kristna! först Guds rike och hans
rättfärdighet eftersträven!
I himlen, där 
vår rikedom är,
där vare vårt hjärta även!


6. Och han, som där oss ämnar ett arv,
det ingen från oss kan skilja,
ja, han som när den ringaste sparv
och kläder den minsta lilja,
sitt bröd oss ger
att dela med fler
allt efter sin nådiga vilja.


Text: Johan Olof Wallin, ngt bearb. A.H. 2012

Jag är en kristen

1. Jag är en kristen, det vill jag vara
tills sol och måne ej skiftar mer.
Jag är en kristen, du hör mej svara,
om hela världen än åt mej ler.
Jag är en kristen å hjärtats vägnar,
jag älskar Kristus, se där mitt skäl!
Min första kärlek jag honom ägnar,
det är han värd, för han frälst min själ.

2. Jag är en kristen, o kärleksunder
att syndaslaven blev frälst av nåd!
Jag är en kristen trots mänskofunder,
trots lärostrider och kyrkoråd.
Jag är en kristen, som går att strida
i Herrens namn emot synd och värld,
en ringa stridsman vid Jesu sida
som vinner seger med Andens svärd.

3. Jag är en kristen, jag är en främling
bland Kedars hyddor i Meseks land.
Min levnads färdplan är inte hemlig,
Guds rikes eld satt min själ i brand.
Jag är en kristen, mitt hemland ligger
långt ovan jorden, dess sorg och nöd,
där ingen längre om smulor tigger,
för alla äter av samma bröd.

4. Jag är en kristen, det ordet klingar
i sorgetimmar som skön musik,
det lyfter anden på örnevingar
till evig vila i himmelrik.
Jag är en kristen - och klappar döden
på hjärtedörren med tunga slag,
jag skyndar genast från sorgen, nöden
till fadershemmet, o vilken dag!

Text: Josef Grytzell, ngt bearb. A.H. 2012

Nu borde hela jorden

1. Nu borde hela jorden
sej fröjda åt de orden
att Gud är människa
och oss till himlen leder.
Kom, visa honom heder:
lov, pris och tack, halleluja!


2. Kom, låt oss fira helgen!
Låt se ni hellre väljer
er själs än kroppens kost!
Med himlen får vi jubla,
men de i mörkrets kula
har ingen jul och ingen påsk.


3. Se nu den stora dagen
som folket under lagen
så länge väntat på!
Se Herren Gud och Lammet
i krubban och i dammet,
ja, kära du, se solen då!


4. Se solen från det höga!
Det blir som världen föga
tillförne sett en sol,
när härlighetens strålar
båd´ berg och dalar målar
med ljus och glans från nådens pol.


5. Nu templet kom till korta:
förbundets ark är borta
och flyttat till ett stall,
som nu är vigt till kyrka,
där vi får Herren dyrka
och böja knä med världen all. 


6. Blott det att Jesus gråter
och liksom barnen låter,
är nådens ord och skri!
Här får vi höra annat
än lagen som förbannat
och ljuder än från Sinai.


7. En röst som alla gläder,
ett sakta ljuvligt väder
för allas öron är.
Den munnen som med orden
har skapat hela jorden, 
nu diar hos Maria här.


8. Kom vänner allihopa!
Hör änglaskaran ropa
och båda evig fröjd!
Min Jesus, när jag tänker
på friden du oss skänker,
så blir jag både glad och nöjd.


9. Tänk, Skaparen är bliven
med kropp och själ omgiven,
liksom ett annat barn.
Den ingen kan omringa
nu låter sej betvinga
och lägges ner bland stoft och skarn.


10. Den änglarna tillbeder
och visar evig heder
för var sin höga lott,
den ingen makt kan rubba
är flyttad till en krubba -
så präktigt är hans dyra slott.


11. Av Isais rot är stammen,
där vi nu allesamman
får bli en fruktbar gren.
Han där vill införliva
den honom sej vill giva,
ja, pånyttföda var och en.


12. Så låt oss aldrig mera
blott gods och guld värdera,
men ständigt fira jul
och sjunga om monarken
som föddes där på marken
för oss bland åsnor i ett skjul.


13. Vår Gud har mänska blivit
för oss att mista livet,
det är vårt Symbolum.
Han är vår morgonstjärna
och Skriftens själva kärna,
ja, liv i Evangelium.


14. Den ene sjunge psalmer, 
den andre bäre palmer
och love himlens prins,
sen svare allesamman
med Hosianna, Amen,
tills jord och himmel sammanbinds!


Text: Anders Carl Rutström, bearb. A.H. 2011

Han är vid liv

1. Vi stängde alla dörrar
och fönsterluckor med,
låg vakna hela natten,
ryckte till vid varje steg,
i sorg och hopplös saknad,
med kvävda ångestrop,
i skräck för att soldater
skulle ta oss allihop.

2. Och just vid soluppgången
jag hörde någonting.
Nån bultade på porten
och ville komma in.
Jag skyndade till fönstret
och väntade mej se
en trupp med svärd och facklor
som skulle ta oss med.

3. Men det var bara Maria,
så jag gick och öppnade.
Johannes stod bredvid mej
när hon sa vad hon fått se.
Hon sa att han var flyttad
och lagd - ja, Gud vet var,
att stenen hade vältrats bort
och ingen kropp fanns kvar.

4. Vi sprang mot örtagården
i var sin högsta takt.
Johannes kom först till graven,
det var som Maria sagt.
Den svepning som låg stelnad
var ett tomt men orört skal.
Hur fick dom då ut kroppen,
dom som var här och stal?

5. Nåt konstigt hade hänt här,
jag visste inte vad.
"Ett under!" sa Johannes,
men jag var inte glad.
Fantasi och spekulationer,
för mej var det inte nog,
för jag såg hur han blev korsfäst
och sedan hur han dog.

6. Tillbaka i vårt hus igen
kröp skuld och ångest fram.
Allt stort och fint jag lovat
blev bara mera skam.
För när det kom till kritan
förneka´ jag och svor,
så även om han levde nu
blev misstron alltför stor.

7. Men plötsligt fylldes luften
av en doft av välkänd sort.
Ett ljus som spred sej överallt
drev alla skuggor bort.
Jesus stod framför mej
med varm och öppen famn!
Och jag sjönk ner på mina knän
och ropade hans namn.

8. Han reste mej på fötter,
då mötte jag hans blick.
Hans kärlek mot mej lyste,
hans liv och ljus jag fick.
Ja, efter skuld, förvirring,
nu lättnaden tog vid
och varje rädsla som jag haft
förbyttes nu i frid.

//: HAN ÄR VID LIV,
HAN ÄR VID LIV,
HAN ÄR VID LIV,
JAG ÄR FÖRLÅTEN!
HIMLENS PORTAR ÖPPNA STÅR ://